I den här kulturkrönikan i Västerbottenskuriren skriver Anna Holmström Degerman om hur det innebär ett veritabelt litterärt självmord att skriva feelgoodromaner. Är det verkligen sant undrar jag som aspirerande författare lite kallsvettig? Det vore väl i ärlighetens namn inte första gången i världshistorien som de avgreningar inom kulturen som på något sätt är lättillgängliga och som ger publiken en härlig känsla sådär i efterhand, ses som underlägsna genrens mer svårsmälta kulturyttringar. Det får kanske inte vara för lättuggat eller för trivsamt om det ska vara kvalitet.

Nåja, i krönikan kostaterar Anna Holmström Degerman att publiken finns där. Läsarna älskar feelgoodböcker (precis som de älskat andra lättuggade kulturuttryck genom tiderna) och dessutom älskar författarna att skriva feelgood. Inte så konstigt kanske; vem vill inte må bra?

Jag ger mig inte in i debatten om vilken typ av kultur som har ett existensberättigande och vilken (om någon?) som inte har det, men krönikan fick mig att fundera på varför jag själv valt att skriva en bok som passar in i feelgoodgenren.

Skriver jag då feelgood för att må bra? Kanske till viss del, det ligger ju in genrens natur att bringa fram något positivt och som sagt – vem vill inte må bra? Men efter en del grubblerier har jag kommit fram till att anledningen nog snarare är att genrens karaktäristika råkar stämma väldigt väl med hur jag ser på tillvaron och på omvärlden.

Människorna omkring oss är kärleksfulla, onda, glada, ledsna, starka och svaga. De är modiga och fega, imponerande och pinsamma i en enda fantastisk röra. Omkring oss finns drama, tragedier och förvecklingar. Det finns djupt mörker och solskenshistorier. Det finns katastrofer och verkliga slap-sticktillfällen. Det finns stora sorger, men det finns alltid (inte sällan svart) humor som hjälper oss vidare. Någon skulle kunna hävda att det finns något naivt i idén om lyckliga slut. Men då skulle jag kontra med ”det finns alltid ett lyckligt slut: om det inte är lyckligt är det inte slut än”, för så ser jag faktiskt på tillvaron.

Så ni förstår, litterärt självmord eller ej, för att jag ska kunna skriva världen som jag ser den hade det inte kunnat bli annat än en feelgood – och det känns riktigt bra!