Jag har tidigare skrivit om att det finns detaljer och element i Agent Troslös (kommer på Lava förlag 4 augusti) som är hämtade från verkligheten. Ett av de stora temana i sig, depression och suicid, är något finns i min egen bakgrund. Men frågan är om huvudpersonen Bea i själva verket är jag. Är det så att jag är Bea?

Som sagt, jag och Bea har lidit/lider av samma typ av psykisk ohälsa och på grund av detta finns det en helt del likheter i hur vi tänker, känner, reagerar och upplever världen. Ångest och depression är förstås högst personliga upplevelser, men eftersom jag använt mina egna upplevelser för att gestalta Beas så blir det förstås naturligt med ett överlapp.

Bea är kvinna, hon har barn och är lite av en ”duktig flicka” trots att hennes tankar gör revolt ibland. Här är vi också ganska lika hon och jag. Moderskänslorna och behovet av att ”göra bra ifrån oss” är delar där vi har mycket gemensamt. Att samma samhälle har format vår självbild är något vi skulle kunna enas om tror jag.

Men här skulle jag nog säga att likheterna slutar. Bea har en trygghetslängtan som jag visserligen har förståelse för, men som inte stämmer in med hur jag faktist levt livet. Vi tycker nog båda om rutiner i vardagen, men där Bea längtar efter ett liv på räls har upptäckarlustan oftare tagit över för mig. Det gör det kanske lite extra sorgligt att det inte går något vidare de gånger Bea faktiskt kliver utanför ramarna. Men, så som det brukar, så löser det sig på ett sätt eller annat. (Men det är snarare min filosofi än hennes.)

Kanske är Bea mer naiv än mig, eller så har hon en mer optimistisk inställning till andra människor för i ärlighetens namn kan jag inte se hur jag själv skulle försätta mig i de situationer hon hamnar i. Men det är en sådan sak jag tycker om med Bea, hon vill så innerligt väl även det blir på hennes egen bekostnad ibland.

Jag tror att Bea och jag hade kommit bra överens, vi skulle ha en hel del att prata om och vi skulle skratta åt samma dåliga skämt. Antagligen skulle vi bli goda vänner. Men nej, Bea är inte alls jag. Säg bara en sådan sak som att Bea aldrig skulle visa sig bland folk i knalligt läppstift. Inte för att det är något fel med knalliga läppstift förstås, det är ju snyggt på andra, men själv skulle hon ju inte se riktigt klok ut i det. Nej, SÅ mycket skulle Bea aldrig vilja sticka ut. Och dessutom, som om folk inte stirrar tillräckligt på hennes läppar ändå…