Det rullar på. Sakta men säker rör vi oss mot dagen R som i release. Så sakteliga faller bitarna på plats. Ljudboksinläsaren är bokad och designern jobbar på omslaget. I helgen skickade jag tillbaka manuset till förlaget efter en allra sista korrekturomgång och nu går det för sättning av inlagan. Utkastet som blev ett manus med en början och ett slut är på väg att bli något annat, något mer.

Det är en förunderligt när jag tänker på det. Texten som jag plitat på ensam i min kammare är nu mitt i en avancerad process som bygger på samarbetet mellan massor av människor och deras kompetens. Helt plötsligt handlar det inte bara mina ord på ett papper (eller skärm). Nu talar vi om produkten av många människors arbetsinsatser. Några har alltså redan anslutit sig, men det kommer att blir fler. Ljudboken ska klippas, boken ska tryckas, marknadsföras, säljas och distribueras. I slutänden kommer antalet människor som är involverade att kunna fylla upp åtminstone en liten by.

Jag tycker ibland att parallellerna mellan författande och föräldraskap kan bli lite uttjatade. ”Manuset är din bebis” – jo då vi har hört det förr. Ändå kan jag inte undgå att känna att det finns vissa likheter mellan utgivningsprocessen och att se barnen växa upp, ge sig ut i världen och formas av människorna de möter. Vi lade fundamentet, barnen blev till och vi gav dem en grund. Men för att de ska växa och utvecklas till färdiga, vuxna människor krävs alla släktingar, lärare, vänner och andra människor som de stöter på under livet. På samma sätt lade jag grunden genom att skriva manuset, men för att det ska utvecklas till en färdig bok krävs insatser från många andra människor.

Helt färdig blir faktiskt inte processen förrän läsarna bidrar med sina upplevelser av boken. Det slutgiltiga målet och förhoppningen när jag skrev manuset var inte egentligen att det skulle bli en bok, utan att den skulle läsas. Därför det är först genom läsarnas insats som skapelsen verkligen fullbordas. Men för att komma dit måste resten av byn först göra sitt.