Dörren

Dörren är igenbommad och låst. Jag går inte in dit mer. Så många gånger jag ryckt upp dörren i kallsvettig ångest, eller smugit över tröskeln med sorg i magen. Så många gånger jag stått där i öppningen och stirrat in på det som jag inte ville se mer. Var dag – flera gånger om dagen – handen på handtaget, som i trans. Jag ville aldrig öppna men kunde aldrig hindra mig själv.

Ibland passerar jag den – låter ögonen fara över den skrovliga ytan, över vredet som nötts av mina darrande händer. Jag vet hur den känns, hur den låter när den svänger upp på kärva gångjärn. Alla år. Alla dagar jag spenderat där, på andra sidan, med mörkret och smärtan. Men jag öppnar inte dörren mer.

Den dag jag låste dörren vred jag nyckeln två varv i det kraftiga låset innan jag sänkte den i sjön. Jag grät då, av sorg, för de år som gått. För att jag inte låst tidigare. Av lycka, för att jag äntligen blivit stark nog. Dörren ska aldrig öppnas igen. Den står där som en påminnelse, om den dyraste läxan jag lärt. Om natten som lurar vid dagens ände, men ännu mer, om att det finns en väg ut ur mörkret.

Jag kunde ha fortsatt glänta på dörren, fortsatt ångra det som hänt. Minsta lilla springa och var gång kom ångern rullande över mig. Smärtan i de minnen som bor där inne som klöser efter mig med sina svarta klor. Men den är stängd nu och jag öppnar inte dörren mer. Den är låst och reglad och jag låser aldrig upp.