Jubileet

Fem år, tre timmar och femtiosju minuter – piiip. Han tittade på klockan för tredje gång på en kvart, sedan lyfte han som vanligt blicken till henne. Hon satt framför honom som hon gjort var dag under de senaste fem åren. Dräkten smet åt kring den runda ryggen när hon böjde sig över skrivbordet för att vända blad i sin kalender. Det mörka håret var flätat och hölls undan från ansiktet med guldfärgade spännen. I öronen gnistrade små diamanter och på fötterna, glatt vippade under stolen, bar hon svarta sandaler.

Allt var sig likt. Så underbart likt. Han suckade förnöjt. På lunchrasten skulle han köpa ett wienerbröd för att fira femårsdagen av deras bekantskap, femårsjubileet för hans kärlek.

Telefonen ringde och medan han plockade upp luren reste hon sig och gick mot chefens stängda dörr. Den fylliga bakdelen vickade fram och tillbaka. Nu väjde den för ett skrivbord och där rundade den glasväggen. En hand med korta, blekrosa naglar knackade på dörren och tryckte ner handtaget. Hon försvann ur sikte.

Han insåg plötsligt att personen i den andra änden av luren var irriterad, antagligen över hans koncentrationssvårigheter. En förlorad kund. Han försökte, lite avmätt rädda situationen, men tankarna på henne gjorde hela tiden intrång och tog överhanden.

Det hade varit fem långa år sedan han anställts på företaget. Fem långa men underbara år. Hon hade välkomnat honom med ett fast handslag och ett strålande leende den där första dagen. Redan då visste han att hon var hans livs stora kärlek. Tiden hade gett honom rätt. Var dag under alla dessa år hade han försökt ta mod till sig för att fråga henne om hon ville träffa honom. Men hennes påverkan på honom var för stor och var eftermiddag hade han gått hem med en känsla av besvikelse.

Kvällarna och nätterna var svårast, för att inte tala om helgerna och semesterveckorna, då tänkte han på henne oavbrutet. Han funderade på vad hon gjorde och undrade vad hon tänkte. Ibland promenerade han de sex kvarteren till hennes hus i förhoppningen att det skulle stöta på varandra. Det gjorde de aldrig. Han hade sparat hennes nummer i mobilen, med ett ’A’ före hennes namn så att hon stod först av hans kontakter. Det skulle vara praktiskt om han skulle vilja ringa henne någon gång. Det hade inte hänt än, men efter alla gånger han stirrat på hennes nummer kunde han det utantill.

Hon steg ut ur chefens kontor, lite röd i ansiktet. Han kunde vara ganska otrevlig, ”Bossen”, när han satte den sidan till. Hon stannade vid en av de andra flickornas bord för att prata lite. Alltid lika vänlig och förstående. Så vita hennes tänder var…

För två år och tre månader sedan hade hon skrivit en lapp till honom, när han låg hemma i influensan. Det var en liten post-it lapp där det stod ”krya på dig” med vackra runda bokstäver. Tre korta ord hade mött honom på hans skrivbord när han kom tillbaka. Den var inramad och satt över hans säng nu. Någon gång ibland undrade han om han höll på att bli galen, galen av kärlek. Han var nog en äkta romantiker.

Det var visst lite extra svårt att koncentrera sig i dag, högtidsdag som det var. Då borde man inte slava vid skrivbordet. Han gick till kaffeautomaten. Där stod Ella. ”Snälla-Ella”, sa grabbarna, det var för att de påstod att hon var väldigt snäll mot alla män som var intresserade av henne.

– Hej snygging! Hälsade hon med sin lite cigarett-hesa röst och kastade med sitt långa blonda hår. Blodröda naglar kramade den vita pappmuggen i ett lättjefullt grepp och lika röda läppar smuttade på den svarta drycken.

– Hej. Muttrade han och koncentrerade sig på automatens knappsats.

– Har inte du lust att hitta på någonting någon kväll, ta en drink eller nåt? Undrade hon och blinkade med ena ögat så att de långa ögonfransarna darrade.

Han svarade inte ens. Medan han gick därifrån tänkte han på de andra männen på kontoret. De älskade Ella, surrade runt henne som flugor kring en sliskig sockerbit. Men ingen annan såg hans älskling, hon med det klingande skrattet och de milda ögonen. Ella hade ögon som en hungrig katta.

När han druckit upp sitt kaffe var det lunchdags. Hon reste sig från sin stol och hängde sin lilla bruna handväska över axeln. Hon såg på honom och log ett vänligt leende. Han gjorde ingenting. Att det skulle vara så svårt.

Hon åt inte i lunchrestaurangen den dagen. Han satt ensam. Det brukade han göra, men nu undrade han var hon tagit vägen. Wienerbrödet smakade bra, men hon skulle ha varit där när han åt det.

Eftermiddagstimmarna gick alltid allt för snabbt. Han visste ju att de snart skulle skiljas åt igen. Han fick två samtal, kunder som han skrämde bort. Det var inte hans dag. Det hade inte varit hans fem år.

Hon hade talat om en man ganska mycket ett tag. Det var över ett år sedan nu. Det blev nog ingenting av den saken. Tur var väl det, annars hade han nog kastat sig framför tåget vid det här laget. Han hade ju i alla fall hoppet kvar.

Hon talade ständigt i telefonen och hennes snabba fingrar skrev in ordrar på datorn. Hennes glada röst strömmade ut i rummet och fyllde det med ljus och rymd.

Telefonen på hans skrivbord ringde igen. Det var hans mamma.

– Hej mamma…. Ja…. Nej, mamma…. Suck, men mamma. Det ska jag göra… Fint mamma, då ses vi då… Hej då mamma. Han suckade igen och gjorde en anteckning i sin kalender. Så tittade han upp för att åter få en glimt av henne. Hon var borta. I ett andlöst ögonblick insåg han att hon stod bredvid hans skrivbord. Han svalde ljudligt och följde hennes fylliga former med blicken. Där uppe svävade hennes rosiga ansikte över honom, som en vacker sol. Hon log.

– Dags att sluta snart, sa hon vänligt. Han försökte nicka, men käkarna var så spända att det bara blev en nästan osynlig ryckning.

– Jag skulle vilja fråga dig en sak… Fortsatte hon förtroligt.

”Andas in genom näsan och ut genom munnen. ” Intalade han sig själv och öppnade munnen lite. Det vore en katastrof om han svimmade.

– Har du lust att gå ut och äta middag i kväll?

Han dog. För en sekund var han säker på att hans ande hade lämnat kroppen. Sedan började han andas igen. Hjärtat bultade våldsamt i hans bröst. Hon tittade ner på honom med sina varma, bruna ögon. Hennes läppar, röda men omålade, plutade lite i väntan på svar. Hennes kinder, de rosiga rodnade en aning.

Först då insåg han vad hon frågat, och att han antagligen borde svara. Om han ville gå ut?! Om han ville!! Efter fem år, fem underbart smärtsamma år hade han äntligen chansen! I hans inre höll inälvorna sambatåg till hennes ära och hjärtat slog takten. En svettdroppe kittlade in hans panna. Nu hade det gått flera sekunder, han måste svara.

Då såg han sin egen spegelbild framför sig, sliten och trist – en gubbe. Lägenheten svischade förbi för hans inre bild. De gamla möblerna, det tomma kylskåpet, de stinkande tofflorna vid soffan. I soffan satt hans mamma. ”Hon är en riktig skräcködla.” Tänkte han och rodnade nästan över sin fräckhet. ”Ingenting man utsätter den man älskar för. Jag skulle bara göra henne olycklig. Vad vet hon om mig? Hon är i alla fall för god för någon som jag. Tänk om hon börjar hata mig om hon lär känna mig!” Magen knöt sig under de snabba tankarna. Han önskade intensivt att hon aldrig frågat, att allt var som vanligt.

Hon började skruva på sig, nu måste han svara. ”Om jag bara kunde göra henne lycklig!” Han ville gömma sig under skrivbordet, som när han var liten och mamma jagade honom med sopkvasten. Han ville skrika: ”Gå din väg!” Och stoppa tummen i munnen.

Men han var en man nu, ingen feg barnunge… Trots det hade rädslan för misslyckande honom i sitt grepp och trots att han kämpade emot den – för sin lycka – var allt han fick fram ett buttert:

– Nej.

Han dog igen. Nu var han säker. Ingen skulle kunna överleva det han kände i den hundradelen efter ordet. I mellangärdet uppstod syntax error och hjärnan spelade skränig pausmusik för att lugna sig. Han såg henne haja till något inför det korthuggna svaret. Han önskade att han kunde korrigera sig, men tyvärr rådde anarki i hans inre.

Hennes ögon mörknade en nyans, axlarna höjdes ett par millimeter och kinderna blev lite blekare. Så ryckte hon uppgivet på axlarna och sade med ögonbrynen lite ihopdragna:

– Förlåt. Du vet inte hur dum jag känner mig nu, men jag hade fått för mig att du var intresserad. Sedan gick hon.