Mötet

En dövande smäll ringer i känsliga öron. Någonstans slår en bomb ner och delar av ett hyreshus sprids över flera kvarter.

En liten raggig varelse kryper ihop med svansen mellan sina magra ben medan en fasad mullrande faller in och blottar övergivna lägenheter med fladdrande solkiga sängkläder och blekta fotografier.

Varelsen, en liten gråbrun hund av obestämd ras, reser sig med kutande rygg, korsar gnyende gatan och linkar in i en stadspark. Den ena baktassen är sårig och stel av mörkrött blod, men trots blodspåret som följer honom tassar han mödosamt vidare.

Parken, en gång vacker ock välskött – stadens stolthet – är nu naken och skrämmande. Mellan ett par förkolnade träd står en övergiven militärjeep som ett ruttnande, rostigt as. Rutorna är krossade, hjulen bortskruvade av desperata fingrar och på huven ligger en tegelsten i gropen den skapat i metallen.

Hunden kryper i brist på annat skydd, in under bilvraket. Där ligger han skälvande och spanar med stora skrämda ögon ut över den tomma, brända, sönderbombade parken.

Sirener tjuter i fjärran. På en gata i närheten ropar någon ut en varning. Kort därefter hörs smattret från ett automatvapen, skrik och så – för några korta sekunder – en isande dödstystnad.

Stora delar av den vackra gamla staden är förstörda. Hela kvarter har smulats sönder i bombningarna. Gatorna ligger upprivna med de omkringliggande husens innehåll utspillda över sig som stelnade inälvor. Träden i parken och längs promenadgatorna sträcker kala desperata grenar mot himlen som ständigt är täckt av stinkande rök och damm. Det är augusti och staden borde stå i full blom men nu ligger den där i landskapet som ett infekterat sår, fyllt av död vävnad och smärta.

Hunden stirrar fortfarande vaksamt omkring sig från under sitt skydd. Han minns en varm och kärleksfull famn, känslan i en trygg bädd och en mätt mage, men det tycks honom som mycket länge sedan. Nu finns bara smärta, skräck och en ständigt malande hunger som gnager honom. En hunger som äter honom inifrån.

Inte långt därifrån springer en annan hungrig varelse över vägen. Stora tårar rinner nedför den lille pojkens smutsiga kinder och skapar ljusa linjer i det bleka ansiktet, medan han förtvivlat försöker klämma sig in mellan en övergiven buss och en sopcontainer.

Att håret år tovigt och grått av damm, att kläderna luktar rök och smuts, att de bara fötterna och de små handflatorna är fyllda av sår det bryr han sig inte om. Han är sex år och ensam i den skrämmande värld som de vuxna skapat med sitt krig och sitt våld.

Det har gått några dagar, hur många vet han inte, men fortfarande finns bilderna kvar i hans huvud. Han ser den unge militären som dödade hans familj, som lät honom gå och sedan brände ner deras hus. Minnena från den dagen och allt det andra han varit med om lever kvar med en skrämmande skärpa i hans hjärna och bilderna blixtrar förbi framför hans blick medan han darrande kryper ihop invid bussen.

Sedan den dagen då soldaten med den glesa mustaschen dödade hans familj har han irrat runt på de en gång så välkända gatorna, sökande en trygg hamn. Ingen människa har talat med honom sedan hans mor, med bruten röst, ropade ”Göm dig!” innan soldaten sköt henne i hjärtat och hennes röst tystnade för alltid. Pojken vet inte om han har ätit, eller ens sovit sedan den stunden. Utmattningen som fyller varje del av honom verka tala emot det.

Ännu en bomb faller bara ett par kvarter bort. Pojken skriker, vettlös av skräck, när ett regn av stenar och splitter faller över honom och marken skälver under hans fötter.

Hunden har vågat sig fram ur sitt gömställe. Hungern driver honom vidare, bort från den tillfälliga tryggheten och ut ur parken.

Två kvarter bort, på en mörk bakgård mellan vittrande stenhus, finner han en gammal kvinna stående. Hon har just upptäckt ett litet äppelträd som, till synes ovetande om de omänskliga tragedier som pågår omkring det, obekymrat bär sin syrliga frukt.

Äpplena är redan övermogna och många av dem har fallit till marken men kvinnan bryr sig inte om det. Hon hukar sig ned för att fylla den upplyfta tröjan med frukt.

Den lilla hunden linkar försiktigt fram. En gång visste han inget annat än mänsklig godhet och omsorg. Nu vet han inget annat är rädsla, men hungern vrålar inom honom som ett vilt djur. Han nosar lätt på ett av äpplena. Om magen inte hade varit så förtvivlat tom skulle han aldrig ha kommit på tanken, men nu snappar han skyggt efter fallfrukten.

Den gamla damen får syn på hunden. För ett ögonblick möts deras blickar. Dessa båda varelser, sammanförda i en liten lucka i krigets ödeläggelse, har bara en sak gemensamt: desperationen i deras ögon.

I nästa stund greppar kvinnan hårt kring sin blanknötta käpp. Hon vet att hon, trots sin skröpliga fysik har övertaget mot den raggiga hunden. Av dem är hon den starkare och om hon ska fortsätta vara det måste hon äta.

Slagen haglar över hundens toviga rygg. Smärtan bränner värre än hungern och han släpper hastigt den maskätna frukten. Kvinnan skriker gällt några korta arga fraser. Hunden backar hastigt undan, tillbaka ut på gatan, när käppen höjs till ytterligare ett slag.

Han springer över stenläggningen så länge han kan, lunkar sedan flämtande vidare när kroppen inte orkar springa mer. Nosen är torr och sprucken, ögonen röda och kladdiga. Han hör knappt krigsljuden, känner inte dofterna av strid. När benen inte bär honom längre kryper han ihop utanför en port och låter utmattningen föra honom långt in i mörkret.

Bombanfallet är över. Pojken reser sig hostande och snyftande. Han stapplar vidare utan mål. Egentligen vill han inte gråta, har lovat sig själv att vara stor och stark, men allt känns så överväldigande.

Han passerar parken med den övergivna jeepen, men de kala träden skrämmer honom i det dova skymningsljuset, så han fortsätter planlöst vidare.

Utanför en klumpig byggnad som en gång var en bank får han syn på en ung kvinna med ett litet spädbarn i famnen. Han kan inte se hennes ansikte, men någonting över hårets ljusa lockar väcker ett minne inom pojken. I en barnslig ingivelse ropar han,

– Mamma! Mamma!

Kvinnan ser sig hastigt om, blicken är beslöjad och hon håller en skyddande hand över barnets huvud. Den lilla pojken börjar korsa gatan. Han har redan sett att det inte är hans mor som står där på andra sidan, men han önskar så innerligt att det var hon att han ändå nästan tror det vara så.

Först står kvinnan stilla. Hon stirrar på pojken med en egendomlig skrämd blick. När han närmar sig trottoaren rycker hon plötsligt till och flyr som en hind upp för gatan. Innan hon springer har pojken hunnit se att barnet i kvinnans famn stirrar med tom blick och öppen mun. Det lilla barnet ser inget mer.

Pojken är för ung för att riktigt förstå det fasansfulla i bilden av den unga kvinnan som flyr längs trottoaren med sitt döda barn på armen, men där han står kvar och ser efter henne, ensam i dödens stad når en annan ingivelse hans medvetande. Plötsligt, för en kort sekund, ser han sin situation klart och tydligt med vuxna ögon. Han förstår den och inser hur det hela måste sluta.

Det är självbevarelsedriften som tvingar honom vidare utefter söndertrasade gator där fönstren gapar tomma som utslagna tänder i en grinande mun. Han släpar sig vidare tills benen knappast bär honom, då sätter han sig tungt på ett slitet trappsteg i sten och gråter hjälplöst ut i tomheten.

Mitt i en snyftning hör han ett dovt ljud alldeles bakom sig. En hotfull morrning djupt nedifrån buken. Han vänder sig om och får syn på hunden som vaknat till av pojkens gråt. Den har rest sin gråa ragg och visar en rad vassa fläckiga tänder. Ett ilsket skall kastar sig upp ur hundens strupe där den står spänd på det övre trappsteget.

Pojken ser de rödsprängda ögonen och den grinande käften. Adrenalinet rusar genom hans utmattade kropp och hjälper honom att komma på fötter. Han tar ett försiktigt steg bakåt. Hunden följer efter, fortfarande morrande från djupt ner i strupen, redo för anfall. Pojkens ben darrar och hans hjärta bultar så hårt att det gör ont, men han börjar ändå springa över vägen, bort från det morrande djuret och de vassa tänderna.

När barnet når andra sidan av den breda gatan verka jorden plötsligt höja sig under honom. Han snubblar vidare men faller snart ihop på marken. Han kämpar förtvivlat för att resa sig, men nu har den lilla taniga kroppen fått nog. Krafterna har lämnat honom och han kommer inte upp. Han kapitulerar, ligger kvar på marken med armarna skyddande kring huvudet och väntar på att hunden ska kasta sig över honom. Pojken blundar och väntar med skälvande andning.

Några sekunder förflyter. Runt omkring dem avgör människorna sina dispyter med maskinvapen och bombflygplan, men mellan dem är allt tyst.

Pojken lyfter sakta på huvudet och ser sig försiktigt omkring. Han ligger ihopkrupen på trottoarens stenläggning och bara ett par meter bort sitter hunden och ser på honom.

Djuret flämtar tungt och kring munnen bubblar ett rosa skum, dess bröstkorg hävs plågsamt för varje andetag. De rödkantade ögonen är milda nu och en aning frågande. Kanske undrar den lilla hunden om det verkligen är livet som rinner ur honom.

Pojken sätter sig mycket långsamt upp och sträcker ut en liten hand mot hunden. Han säger inget. Handen darrar. De andas skälvande och ser på varandra.

Hunden reser sig mödosamt upp och haltar fram till pojken. Den sätter sig nära, alldeles intill och slickar vänligt en utsträckta handen. Barnet lägger försiktigt armen om hundens magra hals och kliar långsamt den tjocka pälsen.

Så sitter de där. Marken skakas ibland av bomber och nedfallande husdelar. Människor dör i staden omkring dem och snart är det åter natt. De sitter där tätt tillsammans, två trötta unga själar i slitna kroppar. Tillsammans delar de det sista hoppet. Den sista gnistan brinner upp till en liten eld innan den för alltid blåses ut av krigets vind.