Jo, för något är det med tåg och tågresor som får kreativiteten att börja bubbla inom mig. Jag sitter på ett morgontåg, på väg till ett möte med min arbetsgivare. När man har sin arbetsgivare tjugofem mil bort, som jag har, då blir det en del tågresor periodvis. Varje gång är det samma sak, redan när jag förbereder mig inför resan börjar något vakna. Suget efter att skriva stegras och min hjärna tycks gå igenom någon slags förberedelserutin inför timmarna på tåget. Sedan blir det då lite drygt fem timmar tågresa tur och retur och större delen av den tiden ägnar jag vanligtvis åt att arbeta.

Det är ju trots allt en av de stora fördelarna med att tåget, att man har händerna fria och alla möjligheter att göra något vettigt av tiden. Så jag jobbar på, svarar på mail, planerar och rapporterar. Men förr eller senare ryter det ifrån, det där suget efter att skriva. Så oavsett om jag har något skrivprojekt på gång eller ej bjukar jag alltid skriva åtminstonde en stund. För att jag liksom måste.

Så vad är det med tåg som får kreativiteten att vakna? Är det kanske det där att jag är låst men fri? Distraktionerna är vanligtvis få, jag sitter där med min dator och, på något vis, tid till godo. Vad bättre att göra med den där tiden än att skriva? Eller är det kanske rörelsen i sig? Vi rör oss, är på väg någonstans och tankarna följer rörelsen? Eller är det så enkelt att jag betingat min hjärna att associera tåg och skrivande, helt enkelt genom upprepning? Vem vet!

Hur som helst sitter jag nu här, med en lång dag framför mig men förväntansfull inför den där skrivstunden. Lite extra härligt känns det att se fram emot en skrivstund eftersom jag äntligen rullat igång det nya skrivprojektet på riktigt. Planeringen är klar, karaktärerna har utkristalliserat sig så nu är det väl bara att köra. Bok nummer två, här kommer jag!