Nu har det gått en dryg vecka sedan det blev klart. Efter tio månader och fler refuseringar än jag har fingrar på händerna blev det klart att min bok kommer att ges ut av Lava förlag.

Det är svårt att beskriva känslan. Lycklig? Ja. Lättad? Japp. Overklig? Ja absolut. Det var åtta år av (inte konstant, men ändå) arbete som fick en slags OK-stämpel när utgivningen blev klar. Men mer än det så är det en känsla som jag burit större delen av mitt liv som fick en valitering – att skriva ÄR min grej. Jag har ju sagt det förr, alldeles oavsett det runtomkring så älskar jag att skriva och även om ingen annan uppskattade ett ord jag skrev så skulle jag knappast kunna låta bli. Men jag har också alltid haft en känsla av att jag skulle kunna göra något med mitt skrivande, att det skulle kunna ge någon annan någonting. Den tron blev definitivt naggad i kanterna under tiden som refuseringsbreven ramlade in ett efter ett (det känns faktiskt ganska brutalt efter några månader), men den dog inte.

Jag fick faktiskt ett par erbjudanden innan svaret från Lava, men inget av dem verkade särskilt seriösa och att acceptera dem var otänkbart hur gärna jag än ville ta chansen att få min bok utgiven. Erbjudandena gjorde tyvärr inte heller mycket för att stärka mitt självförtroende, de gav mig mest känslan av att jag kanske inte riktigt ”nådde upp” till något riktigt. Jag tror att om jag inte hört så många historier om etablerade författare som fått kämpa länge för att få sin första bok utgiven hade jag kanske gett upp. Men jag hade ju hör de berättelserna så jag ryckte upp mig gång på gång och tänkte att om andra härdat ut måste jag ge det några fler chanser. Jag tänkte att i skrivbordslådan har manuset inte en chans att bli utgivet, så jag skickade till ett förlag till eller två och fortsatte hoppas.

Så hände det till slut. Ett seriöst erbjudande, ett som jag faktiskt på riktigt skulle kunna acceptera. Men inte bara det. Nästan lika fantastiskt som att få erbjudandet om utgivning var det att läsa omdömet från redaktören:

Detta är en oerhört välskriven roman. Tempot är högt, det flyter på bra, karaktärerna är mångfacetterade och bakgrundshistorien presenteras på ett smidigt sätt. Tonaliteten är också perfekt för denna genren och intrigen. 

Just då gav det mig så mycket energi att läsa de orden, att veta att någon som läst mitt manus kände så inför det jag skrivit. Att jag nådde upp.

Nu ligger några månader av redigeringsarbete framför mig innan boken kan bli verklighet. Det gäller att se med kritiska ögon på texten, ”kill your babies”, att onostalgiskt putsa och förbättra. Då är de där orden sköna att ha i bakfickan och kunna plocka fram. Det känns fint att kunna tänka ”nu gör jag något bra bättre.”

Jag vet redan nu att jag kommer att vara totalt skräckslagen inför publiceringen – ”Vad ska folk tycka?!” Men det ligger månader bort och just nu tänker jag tillåta mig att bara njuta av total och oblandad lycka och skrivglädje när jag att öppnar manuset.