Manuset är färdigt och ligger hos förlagen så nu kan jag bara vänta. Efter en stressig december tog jag en välbehövlig skrivpaus över jul och nyår. Men nu när vardagen klampat in med sina rutiner fattas det liksom något. Det går inte snabbt och det blir inte alltid mycket gjort, men efter åtta år har jag blivit van att ha ett skrivprojekt i bakhuvudet.
Jag har en idé. Något litet som kan bli något mer när det fått gro färdigt, men under tiden är tankarna fria att vandra och jag börjar fundera på de stora frågorna. Varför skriver jag? Vad är det jag vill egentligen? Vad är det jag vill åstadkomma? Vad vill jag ge en läsare?
Efter att ha skrivit för skrivbordslådan (hårddisken) i hela mitt liv och duckat för tanken på ansvaret i att ha läsare är det hög tid att ta tag i de frågorna. Jo, för jag ser det som ett ansvar. När en läsare köper en bok eller tar sig tid att läsa en text är det författarens ansvar att det finns ett innehåll, en behållning. Vad läsaren tolkar ut eller tar med sig kan jag förstås inte styra, men jag kan göra mitt bästa för att försöka förmedla något, lämna en känsla. Göra ett avtryck.
Texter, liksom allt som skapats genom en kreativ process, kan förmedla så mycket. De kan ge ren förströelse, sympati, tröst, stöd, väcka minnen eller skapa engagemang. Av alla de känslor eller förnimmelser som mina texter potentiellt skulle kunna ge en läsare finns det dock en som jag vill ge lite mer än alla de andra. Den känsla jag önskar mest av allt att den som läser mina texter bär med sig efteråt är hopp.
Jag vill ge hopp. Jag vill ge en känsla av att hur mörkt och tungt det än är så finns det en ljusning där borta i horisonten. Den må var dold av hotfulla moln och berg av motgång ibland, men den finns där. Jag vill påminna om att inget är så svårt att det inte har ett slut, att ingen natt varar för evigt. För så är det. Men för att härda ut, för att orka ta oss genom stormarna behöver vi hopp.
Det har varit en lång väg för mig att landa i den insikten och ibland får jag kämpa för att påminna mig själv om att det är så. Fortfarande behöver jag ibland hjälp att komma ihåg. Så hur fantastiskt vore det därför inte om jag, med mina texter, skulle kunna få nå ut i världen och vara den hjälpen!
Och nu inser jag att den här dikten säger precis det jag vill förmedla:
Till Fredrika
Du ser Fredrika,
intet är så litet
att det inte kan ta plats
och intet är så stort
att det inte kan rymmas i ditt hjärta.
~
Du vet Fredrika,
ingen dag är så lång
att den inte har ett slut
och ingen så kort
att den inte kan förändra allt.
~
Du förstår Fredrika
inget mörker är så svart
att ljuset inte hittar in
och ingen natt så mörk
att dagen inte randas.
~
Det enda du någonsin måste Fredrika
är fortsätta känna,
fortsätta andas
och fortsätta leva.
Linda Falk Wigdén
