Så kom äntligen sommaren! Och med den solsken, pollen och trilskande luftrör, men också den där energikicken man längtar så innerligt efter medan man pressar sig igenom vårvinterns slask och isvindar på ren vilja och beslutsamhet.

För mig har den där energitillförseln inneburit att min skrivkramp äntligen gett med sig. Jag har alltid varite en ”periodare” när det gäller skrivandet; ibland har lusten inte funnits och då har orden sjunkt till botten av medvetandet, ibland har det bubblat och puttrat av sådant som bara måste sättas på pränt. Denna gång har dock varit annorlunda, jag har verkligen velat skriva. Jag har längtat efter processen och känslan, men varken temat eller texten i sig har riktigt velat lägga sig rätt. Hur jag än vände och vred på ord och tankar verkade inget riktigt kunna väcka den där skaparglädjen inom mig.

Jag misstänker att mina nya förutsättningar spelat in; jag hade äntligen avslutat ett stort projekt, skrivit färdigt ett bokmanus. (Mer om det och det där med refuseringar tar vi i nästa inlägg). Det var en underbar känsla som jag otåligt ville få uppleva igen. Jag hade idéer och uppslag, sådana som säkert hade kunnat broderas ut till ett manus med lite god vilja, men samtidigt inga som riktigt kopplade an till något inom mig. Något tycktes alltid fattas, var jag än började.

Jag har följt mina egna råd och skrivit något helt annat, utmanat mig med skrivuppgifter som skulle vara avslappnande och inspirerande. Jag har läst och pysslat om gamla texter, jag har försökt tänka först och skriva sen och jag har skrivit utan att tänka efter. Ingenting förde mig till någon annan punkt än där jag var innan jag började. Ingenting.

Den senaste dryga månaden har det blivit mer grubblat än skrivet och till slut insåg jag att jag måste gå tillbaka till basen. Jag tvingade mig själv att sluta tänka på storyline och karaktärer eller vad andra kan tänkas tycka om än det ena, än det andra och istället fokusera på det grundläggande. Varför vill jag skriva? Vad är det jag vill skriva? Därifrån nosade jag mig vidare till en idé som hade en förankring inom mig.

Med sol, värme och eftertanke var det så plötsligt som om något lossnade. En flyktig tanke jag tänkt tidigare landade inom mig och slog rot och så – abrakadabra(!) – så hade jag skrivit 3000 tecken som kändes riktigt bra och kände dessutom att jag hade mycket mer mer att ge till berättelsen. Den goda känslan var tillbaka, bara sådär!

Så enkelt det kan vara, och så svårt.

Mitt nästa problem är nu bara hur jag ska fördela tiden mellan ute-njut medan vädret håller i sig och inne-jobb medan inspirationen gör det…