Rubriken är kanske en litan aning missvisande eftersom aprilväder vanligtvis brukar innebära många snabba omslag i vädret. I min skrivarstuga gick det väldigt snabbt som det kan göra i april. Men det blev dock bara ett omslag.

I flera månader har jag kämpat med ett skrivprojekt, och det har varit en kamp. Jag vet inte riktigt varför, jag tror ju på storyn och jag tycker om karaktärerna, men ändå har det inte riktigt ”tänt till”. Kärleken till berättelsen och till personligeheterna i den har liksom inte riktigt velat blomma ut. Hur jag än stretat har det inte velat bli mer än en ljummen romans. Men jag har fortsatt ändå. Jag har planerat, skrivit och bekantat mig med karaktärerna. För vad skulle jag annars göra? Min förhoppning var att arbetet skulle leda till att det hettade till så småningom.

Och visst hettade till, det gjorde det. Men inte med den storyn. Helt plötsligt mitt under påskhelgen fanns den där, berättelsen som jag bara måste skriva. Karaktärerna var så tydliga, budskapet klart och berättelsens tonalitet både självklar och skön. Bara så där. Så vad skulle jag göra? Skriva så klart.

Förra veckan tog jag varje chans jag fick att börja skriva ned det som bara måste nedtecknas. Under hundpromenaderna byggde jag ut historien i mitt huvud och lade mer färg på karaktärerna. För varje minut spenderad med idéen kändes den bara bättre och bättre. Den här berättelsen måste bli till, så är det bara.

Jag försöker att tillämpa någon slags diciplin i mina kreativa aktiviteter, inte så att det dödar skaparglädjen men så att det håller skapandet igång. Därför bär det mig en aning emot att överge en berättelse som jag lagt så mycket tid på att försöka knåda fram. Men känslan inför denna nya berättelse påminner så mycket om den jag hade när idén till ”Agent Troslös” först formades att jag inte kan motså att hugga tag i den. Och nu tänker jag att kanske är det så här det egentligen ska kännas för att det ska komma ut något bra av processen? Kanske var det så att något fattades i den första berättelsen och att skrivglöden därmed uteblev. Kanske träffade min hjärna en guldåder när den, plötsligt en händelselös förmiddag, mosade ihop diverse fragment till en fungerande idé. Bara sådär.

Hur som helst. Lika lite som jag kan påverka det nyckfulla vårvädret känner jag att jag har något att sätta upp mot hjärnans kreativa processer när de väl bestämmer sig för att byta riktning. Jag håller i för glatta livet och njuter av fartvinden.