Hur mycket jag än älskar det här med att sätta bokstäver bredvid varandra i grupper och arrangera grupper av bokstäver till meningar – eller om man ska skippa krusidullerna: skriva – hur mycket jag än njuter av det ligger det inte för mig att leva för skrivandet. Det där med att lägga alla ägg i en hatt, eller satsa alla pengar på en häst är liksom inte i min natur. Jag var flickan vars drömyrke var ”mångsysslare” och som därmed beslutade sig för att lära sig allt. (Drömmen varade inte länge, men inställningen till tillvaron hänger kvar.) Hur lycklig det än gör mig att skriva skulle jag nog förr eller senare bli olycklig om det var det enda jag gjorde.
Jag har ofta fascinerats och inte sällan avundats människor som lägger all sin kraft och fokus på en uppgift eller ett intresse. De blir ju så klart ofta otroligt duktiga på det de gör, så där duktiga att det kan verka närmast övernaturligt. Själv har jag alltid varit ”periodare” och flängt mellan olika intressen och områden i livet. Det finns ju så mycket som ger lycka och utveckling. Jag vill helst göra ALLT för jag behöver liksom mer.
Inte minst behöver jag mer just för att kunna skriva. Det kan möjligen vara ett tecken på bristande fantasi, men utan intryck utifrån dör mina idéer ut. Jag behöver ta alla de där olika händelserna, människorna och känslorna och baka ihop dem inom mig för att kunna knåda fram texter. Så nej, att leva för att skriva kommer jag (tyvärr?) aldrig att göra för då kommer det helt enkelt inte att bli mycket skrivet.
Skrivit för livet har jag däremot gjort många gånger – på ett smärtsamt bokstavligt sätt. Det har funnits stunder i mitt liv då det andningshål som skrivandet erbjudit varit linan som hållit mig kvar i livet. Skrivandet har varit ventilen genom vilken känslor jag inte kunnat uttrycka på annat sätt fått pysa ut och på så sätt har den emotionella katastrofen skjutits upp. Det fanns en tid då skrivandet inte alltid räckte till, då jag ändå föll handlöst, då jag ändå gick vilse, men skrivandet har alltid hjälpt mig.
I dag har jag hunnit lära mig många andra sätt att hantera livet och känslorna. Nu för tiden är den inre kampen jag utkämpade över och det råder fred i landet. Idag behöver jag inte skriva för att leva. Men forftarande skriver jag för att det gör mitt liv så mycket bättre, rikare, mer fullkomligt – tillsammans med alla de andra sakerna jag sysslar med förstås. För lika lite som jag kan tänka mig att leva för att skriva kan jag inte tänka mig att leva helt utan att skriva.
