Det är ju tradition att göra en reflektion över året som har gått så här i dess sista självande stund. Jag tänkte sälla mig till leden och gör just en sådan innan jag avslutar med lite rejält klang och jubel (ni får helt enkel vara tålmodiga).

Förra året färdigställde jag manuset till den poesisamling som jag arbetat på av och till i flera år. När det var gjort gick jag in i 2020 fast besluten om att under året ta tag i det romanmanus som legat till sig sedan innan första barnet föddes för (då) nästan sju år sedan. Det har tuffat på rätt bra måste jag säga, men mer om det senare för livet handlar ju trots allt inte bara om skrivande. Det har ju en tendens att komma en hel del annat emellan och 2020 var verkligen inget undantag.

Det går inte att tala om året som gått utan att nämna pandemin. Covid-19 har påverkat oss alla på många sätt. Jag hör nog ärligt talat till en av dem vars vardag blivit minst upp-och-nervänd av viruset – jag arbetade ju redan hemifrån, umgås även normalt sett mest med familjen och mina fritidsintressen är inte sådana som påverkas av regler om social distansiering. Trots det så har förstås hela tillvaron färgats av oro och anpassning.

Jag tror dock inte att jag är ensam om att, med en besk underton, litegrann ha uppskattat de nya prioriteringar som pandemin obönhörligen lett till: utan resor och med begränsade möjligheter till socialisering finns mer tid för sådant som mest görs i lugn och ro där hemma, som skrivande och måleri. Intet ont som inte har något gott med sig säger de, men just i det här fallet så hade jag ändå gärna sluppit det där onda och offrat lite av det goda.

Vid sidan av den globala sorgen vi levt med under detta år drabbades jag och min familj av den tyngsta sorg jag hittills upplevt när min bror dog under våren. Att hans död var självförvållad och alla de stora förkrossande frågetecken som det innebar gjorde det hela så ofantligt mycket tyngre. Att vi som stod kvar med sorgen dessutom, till följd av pandemin, inte kunde ses, trösta och hålla om varandra gjorde sorgen så mycket svårare att hantera. Under en lång period efter beskedet var det som om orden inom mig tystnat. Jag, som brukar ta mig igenom de tyngsta stunderna just med hjälp av skrivandet, kunde inte formulera mer än tafatta dagboksanteckningar. Jag har aldrig förr upplevt en sorg som varit så kvävande och handlingsförlamande.

Men tiden går som den alltid gör. Trots att det först kändes omöjligt fortsatte jag att äta, prata, sova, kramas, gråta, skratta och älska. Sorgen fanns där hela tiden, och finns där ännu som en tyngd i hjärtat, men tystnaden som den lämnat blev så småningom till en ny övertygelse. Att ett huvudtema för den roman jag skrev på var just psykisk ohälsa och självmord hade först fått mig att fly undan, manuset förpassades till hyllan igen i några veckor, men sedan insåg jag att det som hände min bror bara var ytterligare ett tecken på att min bok behöver bli till. Det gav mig beslutsamhet och kanske, i slutänden, ytterligare en dimension åt berättelsen.

Många kommer, inte utan anledning, att minnas 2020 som ett ganska värdelöst år. Och det har det ju varit på många sätt även för mig. Men trots de nästan ogreppbart stora hemskheterna som skett i mitt liv och omkring mig finns det ett litet gyllenne glitter över året som gått, det har varit helt okej på många sätt:

• Ett visst utlänskt val fick ett slutresultat som gav mig hopp om framtiden
• Jag har äntligen landat på riktigt i huset och på orten där vi nu bott i två år och börjat känna mig riktigt hemma
• Min familj har mått bra, vi har haft det fint ihop och barnen trivs med skola/förskola
• Min fibromyalgi, som krånglade ordentligt under 2019, har varit mycket bättre under detta år vilket har gjort att jag kunnat göra fler saker som jag både behövt och velat göra.

Ja, ni ser, mitt glas är halvfullt för det mesta i slutänden faktiskt.

Men denna optimism kanske faktiskt förstärks en hel del av hur jag avslutar detta år… Som sagt så har skrivandet gått framåt, manuset har tagit mer och mer form, det har byggts ut, provlästs och omarbetats. Om det är något jag tar med mig av detta år så är det för övrigt ett antal lärdomar om att arbeta med större textprojekt (nästa gång kommer att gå till på lite annat vis kan vi väl säga…) Någon gång i höstas insåg jag i alla fall att det kanske inte var ett allt för optimistist mål att bli klar under det här året. Jag spikade inget, det går liksom inte när man skriver vid sidan av heltidsjobb och familjeliv, men tanken fanns med mig i alla fall.

Jag har ju insett att det alltid finns saker att ändra och justera i ett manus, jag skulle kunna hålla på hur länge som helst och byta ut små ord eller flytta runt dem. Men jag har också insett att om jag någonsin ska bli färdig så måst jag bestämma mig för att vara det och detta leder mig fram till det utlovade firandet:

Igår lade jag sista handen vid följebrevet, kollade igenom manuset en sista gång (utan att ändra något, jag hade redan bestämt mig för att det fick lov att vara färdigt) och skickade in det till de förlag som jag allra helst skulle vilja se som hem för min berättelse.

Ni förstår. Det är gjort! Jag gjorde det! Jag skrev färdigt romanen och fick iväg den till förlag (två åstadkommanden var och en för sig vill jag hävda).

Därför; samtidigt som jag passar på att önska er ett riktigt Gott Nytt År tycker jag att det är lite extra på sin plats med ett rejält fyrverkeri just idag.