Just när jag var uppe i mitt första möte med covid-19, febrig och allmänt misserabel, ramlade det in ett mail från mitt förlag med redaktörskommentarer och en uppdatering om vägen framåt. Som jag längtat! Så otroligt dåligt det gick att ta tag i manuset just då… Jag ögnade igenom, otålig att få sätta igång och putsa på manuset, men insåg rätt snrt att ingenting jag gjorde just då skulle resultera i ett bättre manus. Sen gjorde coronaviruset det coronaviruset gör och jag blev ännu lite värre innan det nu, äntligen, börjar kännas bättre.
Med en nu tillfredsställande syresatt hjärna har jag äntligen börjat hugga tag i det här med editering. Redaktören gav fantastiskt fina omdömen om manuset, men också en hel del att arbeta på. Man skulle kunna tro (och jag hade faktiskt tänkt) att det skulle vara en negativ upplevelse att få sin älskade bok-bebis ifrågasatt, men nej. Det känns faktiskt bara positivt att få så detaljerad, klok och skarpögd feedback att arbeta med. Jag ser det som en möjlighet att ta min berättelse till höjder jag inte hade kunnat gjort utan hjälp. Jag har läst en del böcker där jag verkligen upplevt att mer bearbetning med hjälp av en redaktör hade gjort stor skillnad för slutresultatet och jag vill verkligen inte att min bok ska vara en av dem. Så, bara att börja röja!
För det mesta är det inga problem, ofta förstår jag precis vad redaktören menar och varför. Jag lär mig en del nytt och tar till mig sådant som är mina egna svagheter. Allt gott. Men sedan finns det andra delar som inte är lika enkla att ta till sig. Det där med att döda sina älsklingar… Det är inte helt enkelt att trycka delete på en passage där man är såååå nöjd med formuleringen, men där den snarare förvirrar än förtydligar, drar ner farten, eller dödar stämningen. Det är inte enkelt att låta ordkombinationer som man pusslat och mixtrat med fpör att få på plats bara försvinna ut i den elektroniska evigheten med ett klick. Det tar emot ibland, det gör det.
Men jag litar på redaktören. I ärlighetens namn inser jag ju motvilligt, men klart och tydligt var det brister och jag vill ju som sagt ge ut en bok som är så bra som den kan bli. Därför läser jag de där passagerna en sista gång innan jag tar ett djupt (covid-tyngt) andetag och raderar. Godbye darling!
Och boken blir bättre och bättre. Sakta men säkert filar jag kanter, polerar ytor och putsar hörn. Samtidigt som jag långsamt mår bättre blir min bok-bebis också det. Heja oss!
