Hur fungerar era hjärnor när ni läser en bok? Ser ni bara orden och tar upp innebörden av det som står skrivet rakt av eller är det som för mig, att hjärnan skapar scenarion för ”det inre ögat”? När jag läser blir det som står beskrivet med de små svarta krumelurerna till en flerdimensionell värld där inne bland synapserna. Hur detaljerad och fängslande den är beror till stor del på hur texten är formulerad, om den kan sätta igång sinnena. Om texten verkligen lyckas bygga upp en stämning och skapa en djup känsla inom mig kan det till och med vara så att jag ”hör” stämningsmusik medan jag läser. Det låter så fånigt när jag nu skriver det, men vissa böcker eller åtminstonde scener i vissa böcker har egna ledmotiv i min hjärna.

Jag antar att det här fenomenet beror på min exponering för film och tv. Jag hade antagligen inte kopplat ihop böcker med musik på det sättet om jag aldrig sett en film. Men trots det tycker jag att det är fascinerande vad en text kan sätta igång i en människas huvud. Samtidigt är det kanske ännu mer fascinerande hur olika hjärnor kan reagera helt olika på samma text. Vad jag ser som inspirerande och fantasieggande kan någon annan se som ganska dött och ointressant (och vice versa). Häri ligger ju förstås stora möjligheter för oss som vill skriva för att låta andra människor läsa: förhoppningsvis finns det några vars hjärnor reagerar som vi vill på den text vi skrivit. Å andra sidan innebär det också en utmaning, för hur kan jag veta att det jag skriver går fram på det sätt jag menat? Att de ord min hjärna formar en viss bild och känsla av gör någolunda detsamma för någon annan. Det går inte att veta.

I mitt arbete ingår en hel del skrivande av det torrare slaget: rapporter, promemorior och instruerande texter. Något som jag insett är helt ovärderligt är att låta flera andra människor läsa texterna, gärna mer än en gång. För hur tydlig jag än tycker att jag varit med mina formuleringar händer det väldigt ofta att någon annan tolkar en mening, ett stycke eller en fomulering på ett helt annat sätt. Inte så att någon av oss har fel, våra hjärnor avkodar bara de skrivna orden olika.

Detsamma gäller för skönlitterära texter. Där jag tycker att det saknas mycket för att skapa en riktig känsla, kan en annan individ se en fantastisk text och där jag blir inspirerad tappar någon annan tråden. Vi är olika och det är våra hjärnor med.

Jag borde kanske inte fundera över det här nu när jag sitter och går igenom de sista av redaktörens kommentarer, det gör mig ganska nervös inför hur min bok kommer att tas emot. Men samtidigt hoppas jag att det ska hjälpa mig att, så att säga, lyfta mig själv utanför min egen hjärna och komma ihåg att det finns andra sätt att se saker på. Jag tror att min bok blir bättre av det, om den inte bara är skriven för att passa just mitt synsätt. Här är förstås redaktörskommentarerna helt ovärderliga, (det har blivit en hel del ”ja, men förstås!” under arbetet med dem). Förhoppningsvis blir det tillslut en sådan bok som får ett ledmotiv i någon annans hjärnvindlingar.

Nu återstår i alla fall bara en sista genomgång av manuset innan jag ska skicka tillbaka det till förlaget igen. Ja, om jag inte hittar en massa saker som behöver ändras det vill säga… Snart ska vi visst börja fundera över omslag också – det ska bli SÅ roligt!