På skriv-fronten inte mycket nytt. Om man inte räknar det jag gör på arbetstid då, dagarna och koncentrationen går åt till att producera texter av det torrare slaget: slutrapporter, kravspecifikationer och prognoser. Så i brist på uppdateringar om kreativa framsteg och i väntan på nästa fas i den kommande bokens tillblivelse funderar jag på andras böcker. Närmare bestämt böcker som betytt mycket för mig.
Jag var ett bokslukande barn som hunnit gå vidare vuxenböcker på mellanstadiet (mer om det i del 3). Som tonåring, ni vet tiden när hormonerna svallar och det där med kärlek börjar få en mer vuxen form i ens inre, då läste jag romantiska romaner på löpande band. Historiska eller moderna spelade ingen roll bara det kittlade något i de vaknande känslorna. Men det var också under den tiden jag började bredda min smak lite, biografier, klassiker, drama, poesi. Jag testade det mesta. Ändå hade jag aldrig läst en bok som den som damp ner i brevlådan en dag under mitt andra år på gymnasiet.
På den tiden hade vi datasal på skolan och om man skötte sig kunde man få spendera rasterna i den. Vi ägnade många timmar på ett chatforum som kallades mIRC. Det var en enkel grej, inga bilder eller profiler och inga riktiga namn, bara smeknamn. Det gick att möta människor där från alla jordens hörn och även om man stötte på en hel del stolpskott hände det ibland att man hade turen att råka på en intressant konversation. Jag hade chattat ett tag med en man från Bryssel, jag har ingen aning om hans namn eller ens hur gammal han var. Jag gissar att han var lite äldre än mig för hans samtalsämnen var mycket mognare än vad jag var van vid. Han ville diskutera konst, filosofi och litteratur – och jag älskade det! Här var en vuxen (antog jag) som av någon anledning verkade ha utbyte av mina juvunila tankar.
Flera gånger hade han nämnt en bok som han tyckte var fantastisk och en dag frågade han om han kunde få min adress så att han kunde skicka boken till mig. På den tiden var vi inte så medvetna om riskerna på nätet så jag gav honom min adress, men trodde egentligen aldrig att jag skulle se röken av någon bok.
Men mannen höll sitt löfte. En dag damp Parfymen av Patrick Süskind ned i brevlådan. Jag kastade mig över den och började läsa med stor iver. Jag har aldrig känt inför en bok som jag gjorde när jag läste Parfymen första gången. Det var ren och skär hatkärlek från första stund. Och den var totalt oemotståndlig. Det fanns inget romantiskt eller förlåtande över boken, inget vackert eller löfteslikt. Samtidigt vältrade den sig inte i skräck eller smärta. Den var rak och fruktansvärd i sin nakenhet. De flesta av karaktärerna är i bästa fall osköna, i värsta fall obehagliga och skrämmande. Och de är alla så mänskliga att det ger kalla kårar.
Jag hade läst och älskat mörka historier innan, Poe var till exempel en favorit sedan flera år. Men Parfymen gav mig en läsupplevelse som jag aldrig tidigare fått. Den visade mig något nytt, något om hur verkligheten kan gestaltas i en bok. Något om att läsning inte alltid måste vara direkt njutningsfull för att vara givande. Något om tjusningen i det som skaver. Jag skriver inte som Süskind gör i Parfymen, mitt skrivande är långt från hans. Men det jag fick med mig är det där att ibland våga balansera på linjen, att kliva så nära något man bör hålla sig ifrån att det pirrar i magen när man läser – njutningen i det lagom obekväma.
Parfymen är en av de böcker jag regelbundet läser om, den står tummad och sliten i min bokhylla. Instoppad mellan bladen finns ett vykort med en vy över Bryssel och på baksidan några korta rader utan signatur. ”Again one of these pictures that hide all the untidy details…”. Jag undrar vem han var och om han förstod vilken fin gåva han skickade till en okänd svensk flicka.
