Jag skulle skriva en vacker text om ord som liksom landar och blir kvar inom en var det tänkt. Det gick inget vidare. Sanningen är den att utöver Iprenreklamen, introt till ”Bananer i pyjamas”, en random textslinga ur en reggaelåt från 90-talet, Viktor Rydbergs ”Tomten” och de första stroferna i Karin Boyes ”Ja visst gör det ont” finns det väldigt få texter jag kan utantill. De nämnda texterna har samtliga bränts in någonstans i min hjärnas neuronnätverk genom intensiv och långvarig exponering. I övrigt behöver jag höra melodin för att komma ihåg sångtexter (och vice versa), jag kan inga dikter utantill (utom kanske några få av mina egna) och jag har alltid varit imponerad (och en aning avundsjuk) på människor som obehindrat kan recitera passager ur sina favoritböcker.

Nej de fastnar inte. Vackra ordslingor, talande fraser, känslofyllda meningar; jag ser dem (eller hör dem) intensivt när jag läser (eller lyssnar), då kan de fullkomligt ta över mig och väcka en storm av känslor inombords. Men sedan, när känslorna rinner undan, gör fomuleringen också det och de där orden som golvade mig smälter in i själva upplevelsen av texten. Faktiskt så är det så illa att jag inte kan dra mig till minnes namnen på huvudkaraktärerna i rätt många av mina favoritböcker. Jag minns inte vad personen hette som boken handlade om, men jag minns att det var en alldeles fantastisk bok.

Trots att detaljerna inte fastnar när jag lägger bort boken eller stänger av musiken så är de ändå viktiga när jag är mitt i upplevelsen. Ett namn som passar så där fantastiskt bra, en karaktärsbeskrivning som säger allt, ord som bara verkar lägga sig där de ska – det är ren njutning. När något inte riktigt flyter så skaver det och om jag ”tar på mig analysglasögonen” kan jag se problemen, men om jag ser (eller hör) en text utan avsikt att analysera flyter den igenom mig och lämnar bara något slags sammantaget intyck medan komponenterna som gett intrycket bleknar.

Vad min hjärna däremot brukar ägna sig åt (helt utan min medvetna tillåtelse) är att fastna på individuella och till synes helt slumpmässiga ord. Jag vakna på morgonen till exempel med ordet ’habil’ i huvudet och medan jag bäddar sängen har min hjärna repterat det tre gånger, långsamt och eftertänksamt. Till lunch har den hunnit testa fem olika sätt att uttala ordet tre gånger vardera och medan jag borstar tänderna på kvällen sipprar det förbi för miljonte gången igen: ’habiiiil’. Ibland gör vi om samma sak igen någon dag senare, min hjärna och jag, eller så är det ett nytt ord som är i fokus nästa gång.

Varför gör den så? Ingen aning. Jag har provat att slå upp ordet och ta fram synonymer och jag har provat att skriva ner det, men ingenting verkar ha någon som helst effekt på vad det nu är för process hjärnan har för sig. Den tycker tydligen om att plocka fram något från hyllorna i ordförrådet och smaka, långsamt, omständigt och uttdraget på det. Inte särskilt produktivt. Jag ska verkligen inte vara otacksam, min hjärna är riktigt cool och gör massor av väldigt bra saker, men om jag hade kunnat välja så hade jag nog föredragit att den fixade att komma ihåg de bästa styckena ur ”Dödgrävarens dotter” (J.C. Oates) än att repetera ordet ’teori’ 25 gånger på samma dag…

Så, hjälp en stackare utan förmågan; vad är era favoritcitat eller formuleringar. Vilka ord bär ni med er?