Nu har det gått så där förtvivlat länge sedan jag skrev ett blogginlägg igen. Till stor del beror det på att jag verkligen kämpat med skrivandet under ett par månader. Som jag skrev i förra inlägget så har det inneburit en ny och ovan situation att inte ha ett skrivprojekt att jaga avslut på. Friheten att börja på något nytt har inte varit helt lätt att vänja sig vid har det visat sig.
Jag har haft idéer som inte riktigt vill landa, där pusselbitar ständigt verkar fattas eller där jag inte är säker på vad jag egentligen vill uppnå. Jag har skrivit och skrivit om. Skrivit något annat och funderat över ett tredje, fokuserat på dikter och sedan på att ta igen lite läsning, skrivit om igen och funderat litet till. Ja ni förstår. Det har egentligen inte hänt mycket och det hela har varit mycket mer plågsamt än jag tänkt mig. Jag fullkomligen älskade känslan av att färdigställa det stora projektet som en roman trots allt är och jag vill ju göra det igen, och igen, och igen. Men vad tusan ska jag skriva?!
Så istället för att driva mig själv vidare mot vansinnets avgrund bestämde jag mig för att backa en bit och göra något helt annat. Mina gamla (handskrivna) texter har varit på villovägar sedan vår senaste flytt och jag har inte tagit mig tid att leta. Nu gjorde jag äntligen det, i jakt på något nygammalt eller kanske en inspiration jag sakanr. Vilken skatt jag fann! Här finns noveller och berättelser från mellanstadiet och framåt. Sådant jag skrivit tillsammans med vänner, mycket hemliga (erotiska!) berättelser från tonåren och en del ganska mörka berättelser jag påbörjade under min tid med psykisk sjukdom. Jag kan se mig själv och mina utvekcklingsfaser så väl i alla dessa sidor text och det är både roande (bitvis lite pinsamt) och fint att se.
Det finns mängder av påbörjade berättelser, sida efter sida som aldrig fick något avslut och som jag inte längre minns tanken med. Andra kommer jag väl ihåg, men känner inte någon koppling till idag. Men så finns det några få som jag verkligen känner en relation till, några som jag skulle kunna tänka mig att ge mig på att skapa en ”vuxen version” av och ett par slutförda noveller som jag tycker är riktigt bra än idag.
För att mjuka upp skrivkrampen bestämde jag mig därför för att ge ett par noveller en digital och språklig make-over. En av dem, Mötet, hittar ni under Texter. Jag är osäker på exakt när jag först skrev den, antagligen någon gång under högstadiet. Den är ett typexempel på hur stora, tunga frågor som snurrde i huvudet under den tiden och också på hur mycket jag längtade efter att skaka om den som läste. Mina vassa kanter har nog rundats av med tiden, men jag tänker nu att det nog inte skada om jag plockade fram mer av min inre sextonåring någon gång ibland. Förhoppningsvis kan hon i alla fall hjälpa mig ur skrivkrampen.
