Under nästan tio år nu har jag haft minst ett – större delen av tiden två – manus att tänka på, att skriva och planera i huvudet eller på papper. Jag har levt med min poesisamling och min roman så länge att jag nu inser att det inte är någon självklarhet att leva utan dem.

Poesisamlingen är klar, vad det blir av den återstår att se (kanske kanske kanske kan det bli precis som jag hoppats, jag får återkomma om det) och romanen ligger hos några förlag och väntar på sin tur att bli bedömd. Så…vad gör jag då? (Förutom att mentalt vanka fram och tillbaka bitandes på naglarna i panik över vad förlagen kommer att säga förstås.)

Jag har längtat efter att bli färdig, efter att känna mig fri att skriva något annat, att göra något av de idéer som poppat upp under tiden men som jag skjutit undan. Jag har sett fram emot den där ”nykära” känslan i att skriva de första sidorna på en ny historia och att lära känna nya karaktärer. Men så enkelt är det visst inte.

Nu när jag är här inser jag att det är lite som att flytta till en ny stad – att börja om igen. Man längtar kanske bort från den gamla tråkiga staden med sina välkända vyer. Men när man väl flyttat in inser man att det är krångligt att inte veta vägen NÅGONSTANS, att det blir ganska sorgligt efter ett tag när man bara ser okända ansikten, att det är långt överallt när man inte kan några genvägar och att hemma inte alls automatiskt är där man hänger sin hatt.

Till slut antar jag att man bott in sig, till slut är man bekväm i den nya situationen och har hittat nya saker att uppskatta i grannskapet. Förr eller senare blir främlingarna till grannar som man nickar åt och hatten hänger äntligen i något som känns som ett riktigt hem, men det kan ta lite tid.

Så jag skriver, suddar, funderar, skriver suddar, skriver, funderar mer och suddar igen tills jag har bott in mig och den här nya platsen som mitt skrivande har flyttat till känns som hemma.