Att skriva – sätta ord på – är ett utomordentligt sätt att hantera, processa och ventilera känslor. Vid det här laget är skrivande som terapimetod inget nytt (vilket man kan läsa om exempelvis här, här och här.) Den fördel jag upplever att skrivandet har över samtal om svåra känslor och händelser är att det inte är beroende av att det finns en annan människa i närheten, tillgänglig och i rätt sinnestillstånd för att hjälpa mig. Många gånger har skrivandet varit det första steget och när det hjälpt mig formulera känslorna för mig själv kan jag tala om dem med andra människor. Det är i de allra tyngsta stunderna jag upplevt det allra strarkaste behovet av att skriva. Kanske är det inte mitt i känslostormarna som de bästa texterna skapats, men det är då de viktigtaste kommit till.

Det finns andra gånger då känslorna är för starka, för överväldigande, för allomfattande för att orden ska räcka till. De processer som i vanliga fall arbetar för att omsätta känslor och upplevelser till ord blir förlamade och den inre rösten kvävs under känslornas tyngd.

Första april i år kom ett sådant telefonsamtal som man inte önskar någon. Min bror hade hittats död och omständigheterna var både tragiska och fyllda av tunga frågor. Den kvällen och under dagarna som följde lyssnade jag förgäves inåt, sökande efter tröst där jag brukar finna den – i orden. Men tystnaden var lika överväldigande och kompakt som förtvivlan. Sorgen hade stulit alla ord och tystnad rådde under flera veckor. Tills en kväll då orden plötsligt började röra sig inom mig igen och samla sig i meningar på det sätt som jag är så van vid. Trevande klottrade jag ner fröet till en dikt i en anteckningsbok och lade den åt sidan, som för att lägga undan smärtan en stund.

Orden var tillbaka. Jag kunde skriva igen, men dikten var för smärtsam för att beröras vidare. Månaderna har gått och jag har skrivit andra texter om andra saker. Nästa vecka har vi (en corona-anpassad) minnesgudstjänst. Den blir ett sista farväl tillslut. Sorgen försvinner inte, den går in i en annan fas och livet måste få gå vidare. Så för att sätta en slags punkt för denna tunga tid öppnade jag åter anteckningsboken och formade färdigt de famlande orden till en dikt.

Mörk vall
När skaldens ord har tystnat
och solen brunnit ut, 
när sorgen stulit alla orden 
hörs blott svarta fåglars sång. 

En ordlös elegi, 
en eterisk klagosång, 
ur svart på svart i natten 
lika gäll som hjärtats gråt. 

Sorgetunga svarta kroppar. 
Blanka fjädrar i murken myr. 
Fåfängt flaxande vingar. 
Fördärvade. 
Besegrade. 
Brutna. 
Av vemod och saknad förryckta 
när ord blir till ski över vall.