För mig är skrivandet något av en drift; jag gör det för att det finns något inom mig som måste ut. Det ger mig njutning, tillfredsställelse glädje och lugn. Gott nog. Men tanken på att en annan människa kanske skulle kunna få ut något av att läsa de där orden jag skrivit är oerhört kittlande. Tanken på att det jag tycker så mycket om att göra skulle kunna vara mitt sätt att ge något litet till världen är svindlande skön. Ett leende i någons mungipor, ett sprittande i hjärtat eller en igenkännande nick – vilken känsla att få ge någon annan lite av det som så många författare och poeter gett mig!

Samtidigt sitter det en stygg filur i utkanten av mitt medvetande och tjattrar om att jag inte duger – att det jag gör inte är gott nog. Det är tvivlets skrymt som hånar mig, den lilla fulingen.

På grund av den där rösten har det mesta jag skrivit placerats i lådor, mappar och på hårddiskar. Utom synhåll. Har man inte försökt så har man i alla fall inte blivit utskrattad… Lite halvhjärtat har jag ibland visat upp något jag skrivit i ett sammanhang där jag kännt mig någolunda trygg med att inte bli allt för hårt bedömd. När den där elaka kraken sitter på axeln och gör ständigt tummen ner känns det allt för tungt att utsätta sig för allmänhetens bespottning också.

Men någonting har hänt. Någonstans efter den här vindlande vägen med sina höga toppar och djupa dalar har den där ettriga rösten mist lite av sin kraft och en annan röst inom mig har blivit starkare. Den rösten säger ”Äh, strunt samma, vad spelar det för roll? Du kommer att ångra dig om du inte försöker.” Det är min inre visa gumma som blivit lite rynkigare men mycket tuffare med åren. Hon vet att misslyckanden egentligen borde kallas lärdomar, hon vet att man ångrar sådant man inte gjorde mer än man ångrar sådant som inte blev som man tänkte.

Med tiden har hon blivit allt mer övertygande min inre krutgumma och tillslut valde jag att lyssna mer på henne än den gnälliga tvivlaren för en gångs skull. Så kom det sig att jag skickade iväg ett manus till en poesisamling till några förlag. Det var med darriga tangenttryck och bultande hjärta mailen gick iväg, men jag gjorde det.

Jag hade ingen aning om hur refuseringarna skulle kännas, kanske skulle jag aldrig våga skriva igen? Kanske skulle förödmjukelsen döda min kärleken till skrivandet? Så blev det inte. Jag fick korta, opersonliga men artiga ”tack, men nej tack”. Ingen smälek, inget hån. Det kändes tråkigt – tungt ibland – men trots allt ok. Jag överlevde. Jag ville fortfarande skriva, ville fortfarande bli läst.

Jag skickade ytterligare en omgång manus till andra förlag. Denna gång med lite mindre hjärtklappning. Väntan. ”Nej, tack.” ”Suck, ok.” Så plötsligt ett; ”Vi kan tänka oss att…” Inte ett ”nej”. Glädjekonfetti i bröstet när insikten trillade ner.

En hel hög refuseringar har jag fått på mitt manus, men också tre positiva svar. Jag överlevde tre (!) refuseringsbrev på samma dag och det gjorde även min kärlek till skrivandet. Drömmen om att nå ut och ge något till en läsare därute lever kvar i allra högsta grad. Min knarriga kloka gumma knorrar förnöjt och det där irritersamma skrymtet har dragit sig lite längre in i medvetandets skuggor. Jag gissar att jag inte blir av med honom helt, kanske har han trots allt sin roll, men jag tänker inte dansa efter hans pipa hädanefter. Jag tänker inte ångra sådant som inte blev gjort.