Jag tycker verkligen om att läsa fantasy, episka sagor, sci-fi och fiction. De kan kicka igång fantasin och ta en med på svindlande resor. Men det finns också något mycket lockande i det lilla, det enkla, i de små gesterna som spelar på de stora känslorna. De lågmälda berättelserna kan vara lika omskakande, uppiggande eller tankeväckande som de bombastiska.

Under ”Texter” har jag lagt upp en kort novell som jag skrev för många år sedan. Kanske skulle jag inte skrivit den just så idag (mer om det här), men jag tycker ändå om den för att den på något sätt illustrerar hur det lilla, det enkla, det (nästan) osynliga kan vara så mycket – kan väcka något inom oss också det.

Jag tycker om detaljer. Man kan kanske säga att jag är lätt besatt av småsaker – av allt det där mikroskopiska som vi hela tiden tar in med våra sinnen, medvetet och omedvetet och som ger djup åt tillvaron. Att sätta ord på allt det där, att måla detaljerna, ger mig extra njutning i skrivandet. Kanske är det därför jag för det mesta landar i ganska verklighetsnära scenarion och skeenden; det finns ju så mycket i dem – varför söka längre bort?

Fantastik och sagor är härligt, viktigt – ja oumbärligt. Men inte sällan sker det episka inom oss. Eller mellan oss. Sagor och äventyr utspelar sig i hela tiden omkring oss. Vi behöver inte gå långt för att hitta drama och underhållning i den värld vi lever, den är ju som gjord för att skrivas precis som den är!

Ja, så går mina tankar för det mesta och därför skriver jag mer troligt om raserade sandslott på en strand än magiska borgar under belägring.