Ett huvudtemana för den roman jag arbetar med är psykisk ohälsa, depression och självmord. Det är trots det inte en mörk berättelse om ångest och smärta (även om huvudpersonen lider av båda), det är inte heller en rosig berättelse om hur kärleken löser allt. Det är en historia med budskapet att du aldrig vet vad som väntar bakom nästa dörr och att självmord aldrig, aldrig, aldrig någonsin är det enda alternativet. Jag säger det igen: aldrig någonsin.
Berättelsen innehåller en hel del svart humor för i min erfarenhet är det vad man har när man är där. När de levnadsglada magskratten förlamats av ångest och depressionen ligger som en tung sten i bröstet, det man har kvar då är sin ironi och sin svarta humor. Jag spenderade en hel del tid på psykiatriavdelningar under början av mitt vuxna liv och, tro det eller ej, det skämtades en hel del. ”Vad ska man göra om inte skratta åt eländet”. Så vi skrattade, eller flinade i alla fall så gott vi orkade, och eländet kändes en liten aning mindre eländigt för ett ögonblick.
Tänk om vi pratade mer om det här. Tänk om vi kunde lära oss att se på psykiska sjukdomar på samma sätt som vi ser på fysiska. Tänk om det var självklart att alla visste hur det ser ut och hur det fungerar på en psykiatriavdelning precis som de flesta har en hyfsad aning om hur det fungerar på kirurgen eller medicinavdelningen. Tänk om det inte var konstigare att få hjälp att reda ut tankarna och få hjärnans signalsubstanser i ordning än att få hjälp och stöd med ett slitet knä eller en inflamerad tarm. Tänk om vi rev ner alla tabun och slutade vara rädda. Vad skulle hända då?
Kanske skulle fler våga säga något, våga söka hjälp. Kanske skulle fler våga fråga och erbjuda sig att hjälpa. Kanske skulle fler människor kunna välja en annan väg då.
Idag är suicidpreventiva dagen. En dag som är viktig av allt för många anledningar. Det är en dag då vi kan hjälpas åt att uppmärksamma problement som inte borde vara. Det är en dag då vi kan peka på vad som behöver göras, vad som måste göras, för att fler människor ska kunna se andra alternativ. Vi har kanske inte alla svaren på hur vi som samhälle kan se till att färre människor tar sitt liv, men en sak vi alla kan göra är att våga mer. Våga berätta. Våga prata. Våga vara lite obekväm. Våga fråga.
Det är i alla fall en början.
PS. Om du mår dåligt och behöver någon att prata med hittar du flera vägar till hjälp här: https://mind.se/hitta-hjalp/ eller ring 1177. Ring 112 om du behöver akut hjälp.
Det fins hjälp att få. Kontakta någon. Gör det idag!
PPS. På Minds hemsida hittar du också information om olika typer av psykisk ohälsa och om vad du kan göra mer för att hjälpa.
