Jag skrev någon gång att min dröm vore att kunna skriva som en ogudaktig avkomma av Douglas Adams och Joyce Carol Oates. Ni som råkar ha kommit i kontakt med dessa två kanske förstår hur en sådan kombination skulle kunna anses en aning okristlig. De (var) är två helt fantastiska författare på sina alldeles egna sätt. Adams med sin mänskliga, välkomnande humor och sin underbara brist på respekt för sannolikhet och realism. Oates med sina raka, knivskarpa formuleringar och sina mångbottnade karraktärer. Hur skulle den kombinationen bli? Skulle det kunna bli annat än fantastiskt?

Med det sagt så är jag inne i en period av misstro till min egen förmåga. Jag vet att självförtroendet kommer och går; ena dagen tänker man att man inte levererar bättre text än när man gick i ettan och andra dagar funderar man på vad man kan tänkas ta på sig den dagen man ska ta emot nobelpriset. (Nej, ok. Så långt har min hybris aldrig gått, men ni förstår…) Jag vet att det är så, men det är så plågsamt svårt att få något skrivet sådana perioder när man tvivlar på varje bokstav. Det är så lätt att övernitiskt radera stycken som kanske borde ha fått en chans till när man skriver med känslan att ”det blir ändå inget av det här”.

Men ska det då, trots allt, bli något av det här manuset jag filar på så måste jag ju fila vidare. Ändå. Så jag försöker hålla min möjligen aningen orimliga målbild i huvudet (ogudaktig avkomma…) och hindra mig själv från att helt enkelt radera hela dokumentet tills jag kommit förbi den här svackan (för det gör jag förr eller senare) och kan börja planera för livet som nobelpristagare igen.

Hur tar ni er igenom självförtroende ravinerna?