För snart åtta år sedan (herregud vad tiden går!) fick jag en idé. Jag var hemma, sjukskriven och gravid och hjärnan hade gott om tid att tänka ut diverse tokigheter. Idén kändes som en sådan idé som skulle kunna bli mer än bara några tafatta anteckningar på ett papper (sådana blir det många av annars) så jag började skriva. Jag skrev några sidor, ett kapitel, två. Idén höll. Den började så sakta knoppa sig och blomma ut till något mer än en trevande idé – i allafall i mitt huvud.

Jag hann få ned några kapitel innan det oundvikliga och oåterkalleliga uppkastandet av allt man tagit för givet i tillvaron i luften, vilket följer direkt efter hela affären med graviditet och förlossning. Att hitta tid, energi, motivation eller fokus nog för att författa mer än några rader dikt eller en kort text om något aktuellt (läs barn/föräldraskap) kändes helt enkelt inte möjligt. Det var inte så att jag inte ville skriva, ibland ville jag så mycket att det nästan gjorde ont, men livet var inte så just då.

Jag är verkligen fascinerad av människor som lyckas genomföra något annat än att hålla sig själv och sina barn hela, rena och i hyfsat skick de där först åren. För mig var det fullt fokus på det basala i tillvaron. Under tid låg den där idén där och jäste i mitt bakhuvud, väntade på att jag skulle komma till en plats i livet där jag kunde ta mig an att knåda vidare.

Två barn och ungefär sju år efter starten hade längtan efter att ta mig an skrivandet växt till en klåda som jag bara måste klia. Så jag plockade fram de där kapitlen igen, läste dem utan att känna mig helt missnöjt och högg in på projektet – aningen stel och ovan, men lycklig att vara igång. Sedan dess har det gått ungefär ett år med många tusen tangenttryck och snart har den där vaga lilla idén mognat till en roman.

Under den tid som gått när jag inte skrev hade historien i många delar skrivit sig själv i mitt sinne. Karaktärerna hade fått sina drag, historien sin röda tråd och trots att somt kommit till och somt ramlat bort under vägen har mycket handlat om att fånga upp sju år av tankar. Än återstår några kapitel. Berättelsen ska få sitt slut, men snart är jag där. Det är en skön känsla att ana slutet, att vara i en fas där saker och ting ska kytas ihop och rundas av – få sin fullkomliga gestalt. Jag ser målet i ett disigt fjärran och jag är så stolt över att ha kommit så långt i det här loppet att jag tror att jag kommer att ha nedförsbacke hela vägen in i mål.

(Okej okej, jag vet! Sedan ska utkastet berarbetas, harvas, kammas, knådas vidare många gånger till – det här är bara första sträckan. Det tar vi sedan. Jag vill bara få njuta av vinden i håret och vara oförskämt nöjd en liten stund nu.)