Eller kanske borde titeln vara ”skriva för läkning eller njutning”, för de är de två ansiktena mitt skrivande har. Å ena sidan; när livet är övermäktigt, vackert, sorgligt, outhärdligt, frustrerande eller skrämmande då börjar det bubbla inom mig. Orden kilar runt i hjärnans vindlingar, de flyttar runt i olika kombinationer, myllrar där inne som myror i en stack. Tills de inte ryms längre. Tills de hittat en form som måste få landa på ett papper, för att lätta på trycket. Vädra ut. Orden på papperet gör världen mer ordnad, stillar tankarna, lugnar hjärtat. Då måsta jag skriva. Då är skrivandet läkning.
Å andra sidan, när livet lunkar fram och det finns tid att låta tankarna skvalpa runt, då vill min hjärna leka, forma meningar, bygga världar, skapa skeenden. Då blir hon rastlös och vill förströ sig med att leka gud över det som sker i ordens rike. Även då är skrivandet en form av utlopp, men mer för det stilla pockande behovet av att skapa – forma – än för lättnad ifrån själsligt obehag. Då är skrivandet uppfyllandet av en hunger genom njutning. Att fylla magen med tårta i stället för gröt.
Gröten som skrivandets bukfylla är alla rapporterna, sammanställningarna, de omsorgsfullt formulerade mailen jag skriver alla veckans dagar. Det finns en tilfredställelse i alla dessa sidor av text och alltid en kärlek och omsorg om orden, men de är inte lust. De är inte tårta.
Den senaste tiden i mitt liv har präglats av djup sorg och världslig tumult. Vardagslunken och själens ro har drunknat i de starka känslorna. Orden har tumlat ur mig då och då, kaskader av emotioner uppkastade på papper. Läkning. Men nu mojnar stormen sakta, lugnet lägger sig och min hjärna börjar längta efter att bygga vidare på sitt lingvistiska rike. Textdokumenten börjar locka igen. Nästa kapitel i romanen vill bli till. Snart finns kraft för njutning.
Sedan jag lärde mig sätta samman ord på ett papper har behovet av att skriva funnits med mig, men vad och varför växlar ständigt – skiftar med livets skiftningar. Jag delade länge upp skrivandet i ”nyttigt och onyttigt”, gjorde skillnad på sådant jag trodde hade någon form av objektivt värde och det som bara skrevs för mina egna ögon. Det har tagit lång tid, men nu vet jag bättre; tre rader nedrafsade i en anteckningsbok eller tre kapitel i en roman – allt skrivande har sitt värde, sin nytta, sitt syfte. All writing is equal!
När skriver du? Och varför?
Äntligen! Jag har längtat efter dina ord!
Jag skriver på samma sätt som du; jag har också flera ansikten i mina skrivanden – som ju oftast sker i musikform. Men jag kämpar lite med att det ofta fastnar i någon form av prestation; så pass att jag nästan inte ens vågar dela ut vad jag skriver. Rädsla? Kanske.
Men det ska bli toppen att få följa dig 🙂
Tack, vad roligt! 😊 Ja den där prestationsångest är en rejäl stoppkloss. Jag har inte vunnit kampen mot den helt jag heller även om den var värre förr. Nu tänker jag att om jag inte skriver nu, fast jag älskar att göra det, kommer jag att ångra mig en dag. Det är ju ok att göra något för sig själv bara tänker jag och om någon enda människa får ut något av det så är det ju helt fantastiskt. Är det ingen som nappar så har jag i alla fall följt mitt hjärta.
Så tänker jag en bra dag alltså. När jag fick två refuceringsbrev tänkte jag inte riktigt så… 😅
Det är läskigt att dela sitt inre (hur man än gör det) men känns det bra så Är det tusan bra!
Äntligen! Har längtar efter din blogg och dina ord 🙂
Jag har samma ansikte som du, oftast i musik – men också i skrivande. Dock kan jag ha svårt att koppla ifrån prestationen. Men jag övar!