Här sitter jag med en värmedyna över axlarna och hoppas att min spänninghuvudvärk ska ge med sig en aning. Axlarna och nacken är de delar av min kropp som tycker sämst om det där med att sitta vid datorn och skriva stora delar av dagen. Därför får jag gottgöra dem med lite extra omsorg däremellan.

Huvudvärken till trots ska jag försöka sätta ihop några vettiga ord till ett blogginlägg. Jag tänkte nämligen att det är på tiden att jag berättade något om boken jag skrivit. Jag har i ett tidigare blogginlägg nämnt att ett av bokens teman är psykisk sjukdom och ohälsa. Det är inget lättsamt tema, sannerligen inte. Men jag ville skriva en berättelse som satte detta svåra ämne i ett lite annat ljus, en berättelse som hade humor och hopp utan att för den delen skönmåla verkligheten. För i min erfarenhet är det så med det mesta: det finns glimtar av ljus där det finns mörker och fnitterbubbel där det finns tårar. Vi tror det kanske inte när det är som tyngst, men de går hand i hand.

Berättelsen är påhittad, inga av karaktärerna eller händelserna är verkliga, men boken bygger mycket på mina egna erfarenheter och möten med människor som liksom jag kämpade med psykiska problem. Min egen kamp var mot ätstörningar, depression och svår ångest och den pågick i flera år. Jag höll på att förlora kampen vid ett par tillfällen och spenderade en hel del tid i slutenvården. Jag tog mig ur, kom ut på anda sidan och mår idag bra sedan många år.

Om det var en sak jag lärde mig under de åren så var det vikten av humor, särskilt den svarta varienten, när allt känns hopplöst. Det är kanske svårt att tro, men vi skrattade en hel del där på avdelningen. Vi skrattade åt våra hjärnspöken, åt våra fixa idéer. Vi skrattade åt hur hopplöst det vara att leva ett normalt liv när hjärnan spelade en ständiga spratt och åt andra människors brist på förståelse. Vi skrattade åt vår situation och vår allt för uppenbara dödlighet. Vi satt där i rökrummet (på den tiden fanns det sådana på avdelningen) och alla som hade en tillräckligt bra dag skrattade så mycket de kunde åt eländet. Däremellan grät vi förstås och våndades på våra rum, men just därför var skrattet så viktigt. Det var vår livlina till det friska, till det vi alla längtade efter.

Med detta bakom mig ville jag skriva en bok som skulle bli en slutpunkt för den tiden i mitt liv. Jag ville skriva en bok som skulle bli en betraktelse över mina upplevelser och mina erfarenheter. En berättelse om ångesten, mörkret och utanförskapet, men också om humorn, skrattet och förståelsen. Mest ville jag nog skriva en bok som skulle kunna ge hopp om att något annat – bättre – kanske väntar runt hörnet, för nu vet jag ju att det faktiskt kan göra det.

Jag antar att vi snart får vi veta om jag lyckats med min föresats…

Här kan ni förresten läsa ett litet utdrag ur boken!