”Hitta din stil!” En, kan man tycka, aningen uttjatad uppmaning som vid det här laget antagligen använts för allt som på något sätt innefattar ett kreativt uttryck. Så även för skrivande så klart, till exempel i det här (mycket bra) blogginlägget.
Huruvida man vill lägga tid och arbete på att medvetet mejsla fram en egen stil i sitt skrivande är förstås upp till var och en och det är egentligen inte det jag tänkte skriva om idag, utan snarare – i någon mån – motsatsen. För precis som jag gått från en personlig stil i kläder till en annan och en tredje, under mitt liv tänker jag mig att skrivandets stil på samma sätt är i ständig förändring.
Under den mer truliga delen av mina tonår uttryckte jag min personliga stil med någon slags grunge-inspirerad klädstil. Jag var dock samtidigt en sådan där ”duktig tjej” vilket lyste igenom i bristen på trasiga jeans och flottigt hår. Jag hade dessutom satt upp ett stort antal begränsningar i mina klädval utifrån en rätt haltande självkänsla. Den här kombinationen formade, som ni nog förstår, en lite egen klädstil.
På den tiden, som tonåring och även lite senare som ung vuxen, var känslor något svindlande fantastiskt. De gick från högt till lågt i 300 knyck. Det var skräckblandad förtjusning i nivå med Balder och det märks tydligt i allt jag skrev på den tiden. ”More is more” kan min stil från den tiden kanske sammanfattas. Stämningarna, personerna och språket var allt mycket dramatisk – på gott och i ont.
Det är inte alltid enkelt att förhålla sig ödmjuk inför det jag man en gång var. Precis som jag rodnar en aning vid tanken på batiklinnen och bandanas så famlar jag ibland efter skämskudden när jag läser gamla texter från tonårstiden. De känns bitvis lika diskret utformade som högbarockmöbler.
Å andra sidan är några av de texter som fortfarande är mina egna favoriter skrivna då i svallande känslostormar och nyss vunna insikter. Det är faktiskt också så att jag aldrig skulle ha kunnat skapa just de texterna idag. Mitt tankemönster och mitt språkbruk har båda förändrats och med dem min stil.
I förra inlägget berättade jag om romanen som närmar sig sitt slut efter sju års arbete (eller så). Det har varit sju år av stora händelser i mitt liv och många förändringar vilka förstås har förändrat även mig. Redan på denna förhållandevis korta tid kan jag märka nyansskillnader mellan det jag skrev då i början och det jag skriver idag.
Vi skapar det vi är, eller kanske skapar vi utifrån var vi är. Vi kan försöka hålla fast i ordval, teman och stilistiska grepp, men är det verkligen möjligt att plocka ur sig själv ur det vi skriver (eller skapar på andra sätt)? Jag vill hävda att vi är vår stil, medvetet eller omedvetet, och att den oundvikligen måste förändras när vi gör det. Om vi kan känna respekt och kärlek för det vi skapat är det samtidigt att älska och respektera de vi varit och den resa vi gjort.
Med det sagt måste vi förstås inte nödvändigtvis tycka att de gamla kärleksdikterna är bra. Vi kan ändå uppskatta dem för vad de är och vad de representerar. Dessutom, likväl som det går att sy om ett klädesplagg som inte längre känns rätt, kan en text få leva vidare i en ny form med lite omsorgsfullt arbete. Den kan få en stil som bättre svarar mot den vi blivit genom ny kunskap och nya erfarenheter.
Smaken (eller stilen) är som baken – den ändrar form med tiden kan man säga… Hur känner du inför dina gamla skapelser?
Ooo längtar!
Jag tänker nu… Det kan ju vara ok det också, att testa det där som de creddiga kanske skulle gilla. Precis som man testar sig fram i livet som partner, förälder eller människa i övrigt. Så länge man inte knölar in sig i en box man inte är gjord för och tvingar sig själv att stanna där.
Ja, på något vis tänker jag mig att ge ut den. Vi får se vad som händer under nästa år (om världen slutat vara lika galen vid det laget). 🙂
Ja och jag har nog inte heller skrivit för någon annan, men använt ämnen och uttryck som jag tänker att andra skulle gilla (creddiga?) snarare än som jag själv är bekväm med – som kommer från mig. Det ser jag väldigt tydligt när jag läser i efterhand..
Men ja, vilken fin samling! Ska du ge ut den?
Mitt skrivande har ju väldigt sällan varit avsett för någon annans ögon såå jag har nog inte lagt den pressen på mig själv, men däremot kan jag se när jag skrivit något ”bara för att skriva”; det verkar lite ihåligt, som om något fattas (och jag antar att det är ’jag’). Men jag tror också att jag är den enda som skulle märka någon större skillnad egentligen.
Det där med att de kan få nytt liv och ny innebörd känner jag verkligen igen, så tycker jag att det är med många av mina dikter. 10 – 15 år senade, eller så, kan de ha en helt ny dimension och en ny inneboende mening genom det som hänt däremellan, eller den man för tillfället landat i att vara. Jag har satt ihop en poesisamling som bygger på dikter jag skrivit 20 år bakåt till – ja, nu – och jag tycker att det är både vemodigt och härlig att se hur de hänger ihop och hakar i varandra och hur de blir en berättelse.
Jag håller med! Man är sin stil, och den är lika föränderlig som en själv – förhoppningsvis.
Jag kan ju mest relatera till låttexter, även om jag också skrev en hel del andra texter som yngre (det var låtarna som var mitt känslouttryck, det andra vara ”bara skrivande”). Jag kan ibland se en gammal text och avgöra huruvida jag skrev den som ett uttryck för något som fanns inom mig, eller om jag skrev den utifrån andras förväntningar. Eller vad jag trodde att andra förväntade sig, det var ju inte standard att jag gick runt och frågade. Men när det handlade om att ”passa in” och ”höra till”. Jag kan också bli oerhört ledsen över vissa texter; för det blir så påtagligt hur jag mådde – även om det inte syntes utåt. Ibland måste texterna få vänta några år – som att de förbrukar sitt syfte där och då, men efter några år kan de få en annan innebörd och därmed funka igen. Medan vissa förblir förbrukade och gjorda.
Det är oavsett fantastiskt vad ord kan göra.