Idag skickade jag en ny, uppdaterad version av bokmanuset till förlaget. Det blev en del både mindre och större ändringar och jag tycker vekligen att redaktörens kommentarer hjälpt mig att ta manuset till nästa nivå. Det känns bra. Men ändå är det så otroligt läskigt att skicka iväg det där mailet.

Faktiskt så känns det värre för varje version jag mailar iväg. Jag tror att problemet ligger i att varje ny version är en version närmare det slutgiltiga. Det blir mer och mer verkligt att de där orden jag skrivit snart kommer att finnas tillgängliga för vem som helst att läsa – inklusive både starka delar, svarage bitar och eventuella missar. Någon gång väldigt snart kommer jag att vara tvungen att acceptera att det här är så som det får bli. Inget mer fix. Inga fler förbättringar.

Läskigt. Läskigt. Läskigt!

Så frågan är om jag kommer att komma till en punkt där det faktiskt känns helt okej. Där jag känner att boken faktiskt är så bra som jag kan göra den nu. Möjligen kommer jag att känna så redan i morgon om jag öppna dokumentet igen. Men just idag är jag inte där alls. Jag vill ju att boken ska bli så bra som den bara kan bli och inte en smula sämre, men hur sjutton vet man att man är där?

Svaret på den frågan får jag kanske så småningom, eller aldrig… Hur som helst får jag helt enkelt försöka ta ett djupt andetag ikväll, luta mig tillbaka och göra mitt bästa med att ha tilltro till förlagets process (och min egen förmåga).